Hoppa till innehållet
Kseniya Helvegr
SV
Omslaget till originalutgåvan El hombre amable (Den vänlige mannen), Freeman · Bok I, av Kseniya Helvegr

Den vänlige
mannen

Freeman · Bok I

En psykologisk thriller av Kseniya Helvegr

Originaltitel: El hombre amable

Han verkade vänlig.
Det var därför ingen blev misstänksam.

Kvinnor försvinner i Florida utan någon uppenbar koppling.

När kriminalutredaren Mark Reynolds börjar jämföra fallen framträder ett mönster som ingen tidigare har sett.

Samtidigt arbetar Greg Hale vid Freeman Research Center, där en annan fråga undersöks:

När börjar egentligen ett brott?

En psykologisk thriller om förtroende, mönster och det vi inte ser förrän det är för sent.

Köp boken Läs de tre första kapitlen

Om romanen

Två berättelsespår. Ett mönster.

Den vänlige mannen är första delen i Freeman-serien.

Romanen följer två parallella berättelsespår: Greg Hale vid Freeman Research Center och kriminalutredaren Mark Reynolds, som försöker förstå varför kvinnor försvinner i Florida.

Ju närmare Reynolds kommer ett mönster, desto tydligare blir en obehaglig fråga:

Hur blir en främling någon man litar på?

Läs de tre första kapitlen

Strandpromenad i solnedgången med en klassisk bil parkerad utanför ett upplyst hotell
Florida.
Försvinnanden.
Ett mönster ingen såg.

Läs ett smakprov ur Den vänlige mannen

Två berättelser. Samma mönster.

Romanen följer två parallella berättelsespår: Greg Hale vid Freeman Research Center och kriminalutredaren Mark Reynolds, som försöker förstå varför kvinnor försvinner i Florida.

Kapitel 1

Regnet började före gryningen och upphörde inte.

Det var inget våldsamt regn. Ingen storm, ingen vind. Bara vatten som föll långsamt över Florida, som om himlen sipprade ner över träskmarkerna, kanalerna och de tomma vägarna.

Greg Hale körde med båda händerna exakt lika högt på ratten.

Vindrutetorkarna höll en jämn rytm.

Vänster.
Höger.
Vänster.
Höger.

Han tyckte om saker som lydde mönster.

Vägen skar genom översvämningsmarker, bensinstationer som aldrig stängde och små grupper av tallar som mörknat av gammal fukt. Ibland dök ett bostadsområde upp intill kanalernas svarta vatten. Sedan kunde det gå flera kilometer utan något annat än lera, låg dimma och lutande elstolpar.

Greg hade kört nästan en timme utan radio.

Han föredrog motorn.

Regnet.

Däcken som sköt undan vatten över asfalten.

Människoröster avbröt för mycket.

Skylten kom sent.

FREEMAN RESEARCH CENTER.

De vita bokstäverna var delvis täckta av grönaktig mögel och fuktfläckar. Bakom skylten började en smal tillfartsväg mellan tät vegetation och låga metallstängsel.

Greg saktade omedelbart in.

Något drog till i bröstet.

Inte nervositet. Inte riktigt.

Strukturell förväntan.

Han svängde in.

Byggnaden visade sig några minuter senare: ljus betong, långa smala fönster och korridorer som lyste bakom glaset. Fluorescentljuset var för vitt för den tidiga timmen.

Det såg inte ut som ett sjukhus.

Inte heller som ett universitet.

Det såg ut som en plats byggd för att fungera utan avbrott.

Greg parkerade noggrant mellan två gula linjer.

Stängde av motorn.

Väntade.

Ett.
Två.
Tre.

Sedan steg han ur.

Luften var tjock och fuktig. Den luktade våt vegetation, omrörd lera och något annat, svårare att identifiera.

Något organiskt.

Det ljumma regnet lade sig genast över hans axlar. Han stod kvar några sekunder och betraktade byggnaden. Bakom vissa fönster rörde sig långsamma silhuetter under det vita ljuset.

Rutiner.

Viktiga platser hade alltid rutiner.

Huvudentrén öppnades innan han hann fram.

En kvinna väntade i den upplysta dörröppningen. Håret var uppsatt. Vit rock. En tunn mapp tryckt mot bröstet.

– Doktor Hale.

Rösten var lugn. För lugn för den här tiden på dygnet.

Greg nickade.

– Helen Whitaker.

Hon räckte fram handen. Det tog honom ett ögonblick att besvara gesten. Hennes hud var kall.

– Resan från Jacksonville brukar vara tung i regn, sade hon när de gick in.

Greg såg sig omkring i vestibulen.

Bonat golv. Automater som surrade längs väggen. En alltför stor klocka som visade 05.48. Lukten av gammalt kaffe och desinfektionsmedel.

Allt var överdrivet rent.

– Det var inget problem.

Helen nickade som om svaret bekräftade något.

En man i grå uniform korsade hallen med en metallvagn täckt av blå duk. Han såg inte på Greg när han passerade. Hjulen gnisslade lätt mot det blanka golvet. Sedan försvann han in i en sidokorridor.

– Direktören kommer senare, sade Helen. – Jag tänkte att ni kanske ville installera er först.

Greg följde henne genom huvudkorridoren. Lysrören kastade bleka reflexer över de fuktfläckiga väggarna.

Byggnaden kändes större inifrån. Djupare.

De passerade flera stängda dörrar. Några hade små rektangulära fönster. Andra inte.

Bakom en av dem hörde Greg en röst som pratade ensam.

Längre bort skrattade någon.

Ett kort, instabilt skratt.

Sedan tystnad igen.

Helen reagerade inte.

– Centret följer fasta tider, sade hon. – Det skapar stabilitet.

Greg nickade.

Han gillade fasta tider.

Improvisation skapade fel.

De vek in i en annan korridor. Lukten förändrades: alkohol, klor, något kemiskt under den kalla luften. Greg lade märke till metallportar med magnetlås och numrerade skyltar. Små kameror satt i takhörnen.

– Hur länge har Freeman funnits?

– Sexton år.

– Det ser äldre ut.

Helen kastade honom en blick.

– Fukt åldrar saker fort här.

Greg noterade att fönstren var onödigt smala. Att vissa dörrar bara verkade kunna öppnas utifrån. Att regnet försvann helt ur ljudbilden i vissa delar av byggnaden.

Det borde ha gjort honom obekväm.

I stället kände han något annat.

Ordning.

En tyst organisation som långsamt fick hans kropp att slappna av.

Helen stannade framför en grå dörr.

14.

Hon tog fram en nyckel.

– Ert rum.

Greg betraktade siffran innan han gick in.

Rummet var litet och exakt: en bäddad enkelsäng, metallskrivbord, smalt skåp, högt fönster med regn rinnande över glaset. Ett plastglas stod vid handfatet. Lampan var fastskruvad i väggen.

Luften luktade industrirengöringsmedel och gammal fukt i putsen.

Helen lade en mapp på skrivbordet.

– I morgon kan vi börja med Harlan-arkivet, om ni känner er redo.

Namnet skar genast genom Gregs uppmärksamhet.

Rebecca Harlan.

Indiana.

1968.

Försvunnen.

Kroppen återfunnen långt senare.

Han hade läst fallet tre gånger innan han tackade ja till Freeman.

– Jag är redo.

Helen såg på honom någon sekund för länge. Inte som om hon bedömde hans intelligens. Som om hon mätte något annat.

– Middagen slutar klockan åtta. Och signalen går klockan sex.

Greg såg mot fönstret.

– Jag förstår.

Vid dörren tvekade hon.

– Om ni behöver något i natt finns en röd knapp bredvid sängen.

Greg följde hennes blick. Knappen satt diskret infälld i väggen. Han hade inte sett den.

– Tack.

Helen gick.

Dörren stängdes med ett mjukt klick.

Greg stod kvar mitt i rummet medan byggnaden vibrerade svagt omkring honom.

Rör.
Ventilation.
Elektricitet.
Avlägsna steg.

Ett system som andades inne i väggarna.

Han gick fram till fönstret. Träden gick knappt att urskilja genom regnet. Längre bort löpte metallstängsel in i den våta mörka marken.

För ett ögonblick fick han den underliga känslan att Freeman inte hade byggts mitt i träsket.

Det hade odlats fram ur det.

Någonstans bakom en avlägsen dörr slog någon tre gånger mot metall.

Sedan blev allt tyst igen.

Fortsätt läsa smakprovet

Kapitel 2

Regnet fortsatte hela natten.

Greg sov nästan inte.

Flera gånger vaknade han övertygad om att någon stannat utanför dörren till rum 14. Sedan återstod bara lysrörens avlägsna surr och vibrationerna från rören inne i väggarna.

Klockan sex ljöd en kort signal någonstans i byggnaden.

Inte stark.

Just därför omöjlig att ignorera.

Dörrar öppnades. Vatten började rinna. Låga röster. Steg.

Rutiner.

När Helen kom knackade hon tre gånger, exakt lika hårt varje gång.

Hon bar två pappmuggar kaffe och en tjock brun mapp.

– Ni är redan vaken.

– Jag sov tillräckligt.

Hennes blick gled över rummet: den orörda sängen, anteckningarna på skrivbordet, kläderna hopvikta med ovanlig noggrannhet.

– Frukost?

– Jag brukar inte äta på morgonen.

– Jag vet.

Svaret kom för snabbt.

Helen rättade sig nästan omärkligt.

– Walter nämnde att ni inte åt middag heller.

Greg tog kaffet. Det var för varmt.

– Jag vill visa er något innan vi börjar, sade hon.

De gick genom korridorer som höll på att vakna. En man skurade det redan rena golvet. En kvinna rökte vid ett öppet fönster trots den tropiska fukten. En metallvagn försvann genom dubbeldörrar.

Greg såg människor som tittade bort när han mötte deras blick.

Eller kanske tittade de bara på honom därför att han var ny.

Det var svårt att veta.

Helen tog honom till en del av byggnaden han inte sett dagen före. Luften var kallare där, torrare. Färre fönster.

Framför en grå dörr utan skylt tog hon fram en nyckel.

– Vad finns här?

– Särskilda arkiv.

Rummet bakom dörren var större än Greg väntat sig. Metallhyllor täckte väggarna ända upp till taket. Bruna lådor stod i långa, noggrant märkta rader. Industrifläktar roterade långsamt ovanför dem.

Lukten av papper, damm, kartong och något organiskt låg kvar i luften.

Greg gick mellan hyllorna och kände den välbekanta lättnaden inför system.

Rader.
Nummer.
Datum.
Klassificering.
Ordning.

Helen lade den bruna mappen på ett metallbord.

HARLAN.

Rebecca Harlan.

Greg satte sig omedelbart.

Fotografier. Gamla polisrapporter. Kartor. Mikroskopbilder av konserverade larver.

Han blev helt stilla.

– Indiana, sade han. – Oktober 1968.

Helen skrev ingenting. Hon tittade på honom.

Greg tog upp bilden från fyndplatsen: fuktig vegetation, blå presenning, lera runt kroppen.

Sedan en närbild.

Larver.

Små, ljusa, för långt utvecklade.

Hans panna veckade sig.

– Det här stämmer inte.

– Vad?

– Insekterna.

Greg flyttade bilden närmare lysröret.

– Inte för den temperaturen. Inte med de nätterna. Utvecklingen kräver varmare och jämnare fukt.

Han bläddrade snabbare.

Temperaturer. Nederbörd. Vävnadens tillstånd.

– Kroppen låg någon annanstans först.

Helen satte sig mitt emot honom.

– Hur säker är ni?

Greg pekade på bilden.

– Nedbrytning är inte kaos. Den följer sekvenser. När en sekvens bryts betyder det att miljön har bytts.

Han såg på nästa sida.

– Det här är inte bara transport efteråt. Någon höll henne i ett annat mikroklimat först. Kanske söderut. Louisiana. Södra Texas. Någonstans där temperaturen låg över tjugo grader tillräckligt länge.

Hans hand började automatiskt rita i marginalen på ett löst papper.

Vägar.
Mellanstatliga korridorer.
Möjliga stopp.

– En person som flyttar en kropp över sådana avstånd improviserar inte, sade han. – Han provar rutten i huvudet först. Vet var han kan stanna. Vet när trafiken tunnas ut. Vet vilka platser ingen minns dagen efter.

Helen slutade anteckna.

– Ni beskriver honom som om ni känner honom.

Greg lyfte blicken.

Det fanns ingen anklagelse i hennes röst. Bara nyfikenhet. Och något som liknade omsorg.

– Jag beskriver kontroll, sade han. – Kontroll ser likadan ut oavsett vem som använder den.

Ett metallslag hördes bakom väggen.

Greg ryckte till.

– Vad var det?

Helen väntade en bråkdel av en sekund.

– En dörr.

Han fortsatte.

Timmarna försvann.

När Helen återvände var bordet täckt av små ordnade högar. Greg hade skrivit temperaturkurvor, ritat vägar och noterat möjliga tidsfönster.

– Ni har inte ätit.

Greg blinkade som om hon kommit in mitt i en dröm.

– Jag var inte hungrig.

– Ni har sagt det förut.

Han såg på klockan och blev förvånad.

– Är den fyra?

– Tio över.

Greg såg ned på sina papper. Han mindes inte när han skrivit flera av sidorna.

Helen tog upp en av dem. Hans handstil var liten och nästan mekaniskt jämn.

– Vad letar ni efter?

Greg såg åter på Rebeccas fotografi.

– Inte efter vem som dödade henne.

– Efter vad då?

– Efter systemet som gjorde att han kunde göra det och försvinna.

Helen stod tyst.

När hon släckte halva belysningen blev arkivet plötsligt mörkare än ett arkiv borde bli.

– Låt inte de döda bli de enda som pratar med er, Greg.

Han svarade inte.

Dörren stängdes.

Greg satt kvar ensam under det sista lysrörets surr.

För första gången på länge kände han inte att hans sätt att se världen var fel.

Här verkade det vara användbart.

Kanske till och med efterlängtat.

Kapitel 3

Den första anmälan om Jessy Harlan kom in strax efter två på natten.

Mark Reynolds läste den först på morgonen, stående vid kaffemaskinen med pappersmuggen i ena handen och rapporten i den andra.

Tjugofem år. Butiksanställd. Inte kommit hem. Modern hade ringt tre gånger innan någon tog anmälan på allvar.

Kevin Brooks kom in medan Reynolds fortfarande läste.

– Vuxen kvinna, sade Brooks. – Kan ha sovit hos någon.

Reynolds fortsatte läsa.

– Hon ringer alltid sin mamma.

– Alla mammor säger det.

– Och arbetsledaren säger att hon aldrig missat ett pass utan att ringa.

Brooks tog kaffe.

– Okej. Då är hon ordentlig.

– Eller förutsägbar.

Brooks såg på honom.

Reynolds vek ihop rapporten.

– Shooters. Sista säkra platsen.

Baren luktade gammal öl, trä och cigarettrök som aldrig riktigt lämnat väggarna. Frank, bartendern, kände igen Jessy direkt från fotografiet.

– Bra tjej. Kom ofta hit. Ibland med vänner, ibland ensam.

– I onsdags?

Frank torkade händerna på en trasa.

– Hon pratade med en man.

Reynolds höjde blicken.

– Beskriv honom.

– Det är problemet. Han såg ut som... ingen särskild.

– Ålder?

– Trettiofem, kanske fyrtio. Kort mörkt hår. Normal kropp. Välklädd utan att vara uppklädd. Artig.

– Artig?

– Betalade kontant. Tackade. Flyttade på stolen så att servitrisen kom förbi. Sådant.

Brooks skrev.

– Gick hon frivilligt med honom?

– Ja. De skrattade. Han höll upp dörren åt henne.

På parkeringen mindes en anställd en grå sedan.

Fyrdörrars. Inget särskilt med den.

En trafikbild från en korsning gav dem ett suddigt bakparti och möjligen sista bokstaven i registreringsskylten.

K.

Inte nog för något.

På eftermiddagen gick de igenom Jessys bostadshus. En granne hade sett samma sorts bil tidigare.

– Han hjälpte henne med matkassarna en gång, sade kvinnan. – Jag trodde det var någon hon kände.

– Pratade de nära? Som ett par?

– Nej. Han bar bara kassarna upp. Log. Gick igen.

– Hur såg han ut?

Kvinnan rynkade pannan, irriterad på sitt eget minne.

– Vanlig.

Det ordet följde med Reynolds tillbaka till stationen.

Vanlig.
Artig.
Grå bil.
K.

Han satte Jessys fotografi på korktavlan trots att de ännu inte hade något fall som motiverade en tavla.

Brooks såg på honom.

– Du tror verkligen något har hänt.

Reynolds lutade sig mot bordet.

– Jag tror att hon gick med honom för att hon redan hade sett honom förut.

– Det vet vi inte.

– Nej. Men vi vet att en man som ingen kan beskriva hjälpte henne med kassarna två veckor innan hon försvann med en man som ingen kan beskriva.

Brooks såg mot fotografiet.

– Samme man?

– Jag vet inte.

Reynolds tog en penna och skrev tre ord på ett papper.

SÅGS FÖRE?
HJÄLP?
RUTIN?

– Det jag vill veta är hur en främling slutar kännas som en främling.

Utanför tryckte kvällsvärmen mot fönstren. Kondens samlades på glaset vid luftkonditioneringen.

Ingen av dem sa ordet seriemördare.

De hade en försvunnen kvinna.

Det var allt.

Men Reynolds lät fotografiet sitta kvar när han gick hem.

Vill du veta vad som händer sedan?

Det här är bara början.

Två berättelsespår närmar sig långsamt samma fråga: vad är det egentligen som binder samman försvinnandena?

Fortsätt läsa / Köp boken

Ute nu

Skaffa ditt exemplar

Romanen finns på Amazon på svenska (Kindle), engelska och spanska (Kindle och häftad).

Kseniya Helvegr ler vid sitt skrivbord, med en kopp och sina böcker

Om författaren

Kseniya
Helvegr

Författare, outtröttlig läsare och övertygad om berättelsernas förvandlande kraft. Hennes romaner utforskar det mänskliga med känslighet, klokhet och en djup tilltro till människors sammansatthet.

Med Freeman-serien bjuder Kseniya Helvegr in till att se bortom ytan och ställa de frågor som betyder något.

”Goda berättelser
påminner oss om att vi inte är ensamma.”

— Kseniya Helvegr

Romanen, kort sagt

Vanliga frågor

Vad är Den vänlige mannen för typ av bok?

Den vänlige mannen är en psykologisk thriller och den första delen i Freeman-serien. Handlingen utspelar sig i Florida och följer en kriminalutredning kring kvinnor som försvinner utan någon uppenbar koppling.

Är Den vänlige mannen del av en serie?

Ja. Den vänlige mannen är den första delen i Freeman-serien.

Var utspelar sig romanen?

Romanen utspelar sig i Florida i USA.

Har romanen flera berättarperspektiv?

Romanen följer två parallella berättelsespår: Greg Hale vid Freeman Research Center och kriminalutredaren Mark Reynolds.

Var kan man köpa den?

På Amazon. Det finns en svensk utgåva (”Den vänlige mannen”, Kindle), en engelsk (”The Kind Man”) och en spansk (”El hombre amable”), de två sistnämnda som Kindle-e-bok och som häftad bok. Länkarna finns i avsnittet ”Köp” på den här sidan.

Vilka språk finns den på?

På svenska, engelska och spanska (originalspråket). Om fler översättningar kommer meddelas de först i nyhetsbrevet.